På stigen en bit in från väg 252 har Naturskyddsföreningen satt upp en informationsskylt. Slagghögarna 15/10 2013. Foto: Lars Bsenko

Slagghögarna är området inom den röda markeringen.

Slagghögarna är beläget norr Hovgården och begränsas i söder och sydväst av gamla Lisjöbanan, väster av åsen, öster av åkermark och norr av slagghögarnas brant. Totala ytan är ungefär 7 ha. Markskiktet utgörs delvis av deponerad slagg som härrör från järnframställningen vid Surahammars Bruk. Sannolikt skedde de första deponeringarna strax efter det att Martinungen togs i början av 1880-talet. Slaggen kördes troligen ut med järnväg och lades upp på området. Någon gång mellan 1910-1915 upphörde deponeringen och man använde istället ett område mera närbeläget bruket. [Källa Gunnar Fransson 1994]

I den sydöstra kilen av området finns ett äldre grustag med en skarp brant mot slaggdeponeringen på syd/sydvästra sidan. Grustaget är bevuxet med ett äldre granbestånd, enstaka tallar och salixbuskar. Markskiktet är sandrikt och har ett pH-värde runt 6. Området mellan grustäkten och Lisjöbanan är täckt med slagg och där växer främst gran, björk och sälg. Här finns gott om död ved, främst i form av klena stammar av björk och sälg och grova sälgstubbar. Uppmätt pH på slaggskiktet ligger mellan 6.5 och 6.7. Norr den sydöstra kilen är området helt täckt av slagg med ett relativt glest blandbestånd av gran, tall, salix, björk och lärk. pH-värdet ligger här runt 7.

Det som gör området unikt på svamparter är att flera av de arter som växer här är kalberoende eller kalkgynnade. Slaggen som i sig är basisk har under årens lopp vittrat och då medfört att markskiktet inte är surt som det är på de flesta platser i vår kommun. Detta innebär att på denna lokal kan man finna flera arter som man bara ser på mer klakhaltiga jordar.

I mitten av bilden är slaggen blottlagd. Slagghögarna 15/10 2013. Forto: Lars Bsenko

Enda lokalen för grå lärksopp i Västmanland. Slagghögarna 10/9 1994. Inskannad från dia: Lars Bsenko

När en artikel om Slagghögarna skrevs i Mergus 3 1994 noterade jag att området inte var färdiginventerat. Bland annat noterades att brandmusseronen (Tricholoma aurantium), en signalart som är kalkkrävande, hade uppträtt 1993 men inte formellt dokumenterats. Den eftersöktes 1994 men återfanns inte. Det skulle dröja till 2005 innan den behagade visa sina fruktkroppar. Nästa gång den dök upp var 2010 och 2011. I övriga Västmanland är den bara rapporterad från Salatrakten (kalkbarrskog) och Kalkugnsberget i Arboga.

Rödlistade arter – Slagghögarna. Enligt: Gärdenfors, U. Rödlistade arter i Sverige 2010, ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Förutom de rödlistade arterna har 7 signalarter noterats. Begreppet signalarter har utvecklats av Skogstyrelsen och används för att utvärdera lokalers naturvärde. En signalart indikerar en biotop med höga naturvärden samtidigt som arterna skall vara lätta upptäcka och identifiera i fält.

Följande signalarter har noterats för Slagghögarna.

Bland de svampar som inte tillhör de rödlistade eller inte är signalarter men som ändå är sällsynta och/eller karaktäristiska för Slagghögarna kan nämnas följande:

Av dessa arter är den grå lärksoppen och jordporingen unika svampar på Slagghögarna. De är inte rapporterade från några andra lokaler i Västmanland enligt Artportalen. Knärot (Goodyera repens) som är rödlistad som NT är funnen i norra delen av området.
Några av de uppräknade arterna saknas i bildarkivet men så snart bilder läggs in så kommer länkarna att läggas ut i dokumentet.

De rödlistade arterna, signalarterna och många sällsynta arter visar att området är unikt i sin svampförekomst. Orsaken till detta är bland annat den speciella biotopen med slagg i marken som gör att kalkgynnade och kalkkrävande (högt pH) svampar kan bilda fruktkroppar här. Området bör ges ett mer formellt skydd.

Text: Lars Bsenko