Så här skulle det kunna se ut på grönytan i korsningen Knuthagsgatan-Källmoravägen i Sura. Det är svårt förstå varför denna äng skövlas årligen. Till vems glädje? 28/7 2007. Foto: Tom Sävström

Varför kan inte denna grönyta få blomma, till glädje för fjärilar, humlor och boende i området? Korsningen Knuthagsgatan-Källmoravägen, 30/7 2020. Foto: Tom Sävström

Forskning visar att det skett en kraftig minskning av flygande insekter de senaste 30 åren. Försvinnandet av ängs- och hagmarker i form av igenväxning och förändrad markanvändning, bland annat intensifiering av jordbruket tror man är förklaringen till detta. Bara under sista halvan av 1900 – talet minskade andelen ängs- och hagmark från över 2 miljoner hektar till cirka 270 000 hektar. I relation till detta omfattar Sveriges vägkanter över 200 000 ha. 

Studier från senare år visar att en förvånansvärt stor del av de hävdgynnade arter som tidigare varit vanliga på ängar nu återfinns i kanter av skogs- och landsvägar, antagligen eftersom dagens skötsel av vägrenar liknar skötseln av slåtterängar och hagar. Med tanke på att den samlade ytan av vägrenar i Sverige uppgår till ca 200 000 ha (Vägverket 1999), kan rätt skötta vägrenar ha en stor betydelse för bevarande av arter som historiskt sett hört hemma på ängar och betesmarker.

Naturskyddsföreningen i Surahammar har i flera år envist hävdat vägkanternas och grönytors betydelse för blommor och insekter. Blommande vägkanter och grönytor utgör en viktig ekosystemtjänst, där pollinerare gynnas och ger boende i Sura rika skördar av frukt och bär. I en tid då vi ser hur humlor och andra för oss människor viktiga pollinerare drastiskt minskar borde varje kommun arbeta för mångfald! Motsatsen är enfald! Låt flera vägkanter blomma och gräsmattor bli ängar! OBS! Bilderna till inlägget är från samma grönyta, nästan på dagen 13 år emellan.

Tom Sävström