Veckans växt – maskrosen

… är egentligen inte en utan flera då det finns ca 1000 maskrosarter i Sverige.

Maskrosorna förökar sig i stor utsträckning asexuellt, en företeelse som hos växterna kallas apomixis (grekiska = frånvaro av blandning). Fröna blir alltså identiska med moderplantan. Genom att det sällan kommer in nya gener uppstår många s.k. apomiktiska småarter med enhetligt utseende och enhetliga miljökrav. Skillnaderna är ofta mycket subtila och det är därför inte många som klarar av att artbestämma maskrosorna.

De flesta betraktar maskrosorna som ”ogräs som bör rotas ut”, för att citera Carl Anton. Men närmare 50 av de småarter som är knutna till naturliga växtplatser på stränder, torra backar och sandmarker är så ovanliga att de är rödlistade. De arter som nu invaderar och blommar i gräsmattor hör till gruppen ogräsmaskrosor och är knappast hotade trots alla försök att hålla efter dem. De kraftiga pålrötterna gör dem till överlevare.

Maskrosen är välkänd och har fått många dialektala namn. Bladtänderna har inspirerat till det gamla namnet lejontand, vilket den fortfarande heter i Norge och Tyskland.

Testa gärna att äta späda blad som sallad. Lite beska men nyttiga. Av blommorna kan man göra vin. Och de är viktiga för våra pollinerare, bin och humlor.

Einar Marklund

Humlebesökta ogräsmaskrosor, ej artbestämda. Surahammar 3/6 2015. Foto: Einar Marklund

Humlebesökta ogräsmaskrosor, ej artbestämda. Surahammar 3/6 2015. Foto: Einar Marklund

Kommentera

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *